Hejsan bloggen, dags för ett nytt inlägg!
Förhoppningsvis ska det bli så tydligt som möjligt och inte luddigt som det lätt blir ibland när jag ska förklara saker. Jag läste det dokument du skrev till mig senast och det finns inte så mycket att säga där, känns kanon att vi kunde reda ut det hela.

Har som vanligt lite svårt att komma in på vad jag vill diskutera den här gången men det är en del saker som cirkulerat i min hjärna sen senast. Inte för att det är någon överraskning men jag har verkligen tänkt igenom situationen. Så som det känns nu har jag i princip tappat allting, alla år av hemmasittande tar helt enkelt ut sin rätt. Vi kan säga såhär att för 5 år sen så låg jag på en femma vad det gäller det sociala, jag visste inte hur jag skulle prata med tjejer men jag var trots allt ute på krogen ibland, var iväg på aktiviteter och fick lite socialt genom skolan. Precis när jag läste om game kändes det som jag var uppe på en sexa, allting var nytt och spännande. När man ser tillbaka på det känner jag mig som en eremit som suttit instängd och nu fått se dagsljus igen. Det sociala är som bortblåst, jag slänger mest ur mig saker på måfå utan att veta vad fan det är jag pratar om. Jag vet att jag har massor inne i skallen, både gamemässigt och inte men jag har väldigt svårt att få access till det. Allt detta gör att när man väl försöker så går det åt pipan samtidigt som man knappt lär sig något. Som att jag gör någon form av misstag om och om igen, känns som man hamnar i en mer negativ spiral. Så det är min första tanke, jag har tappat allt socialt. Min rädsla för att inte ha något att säga eller kunna styra konversationen med gör att jag knappt försöker.

Jag har så många rädslor för massor av olika saker, så många att jag knappt kan räkna dem. Det känns som jag går runt och är vettskrämd hela tiden. Jag blir inte bara nervös när man ser brud, utan jag rullar nästan runt med taggarna utåt och är rädd bara av tanken även när det inte ens är aktuellt just då.

För övrigt är det två saker jag tänkt på. En sak har med konversationer att göra där jag inte riktigt vet vilken ände jag ska börja. För det första så känns det inte längre som att jag pratar om saker för att vara social utan snarare för att jag ska ha någonting att säga överhuvudtaget. Att jag är mer nojjig över att hitta saker som leder till en konversation och håller den levande, istället för att prata om saker för att jag tycker det är roligt. Man är så fast vid att konversationerna måste gå bra, att man ska kunna se någon form av framsteg. När det gäller att konversera har jag blivit än mer sämre än vad jag var vid campet för två år sen.

För det andra så får jag trots allt vissa konversationer att rulla på men då känns det bara som att jag slänger ur mig massa bullshit utan att det leder någonstans. Det blir oerhört vänskapligt trots att jag retas en hel del, nästan så att jag retas för mycket. Det som fattas är helt enkelt det där intresset. Kan vara därför som jag nojjar och frågat dig om detta tidigare även om jag knappt kan öppna, man är liksom medveten om att vid vissa tillfällen hamnar jag i konvos med tjejerna och vill vara förberedd. Jag vet personligen inte hur jag ska hantera detta, om man ska fokusera på det samtidigt eller ta det senare. För när det gäller att få dem intresserade så suger jag stenhårt, de få konversationer jag har är så kassa att jag verkligen skäms ibland. Steg ett som du sagt till mig innan är ETT: prata med tjejer och lär dig ragga på dem. Personligen vet jag knappt hur jag ens ska ragga på dem, allt är en sån sanslös gegga i min skalle. Så bara station ett känns som rena Mount Everest.

Ska försöka sammanfatta alla min förklaringar med vad jag undrar över.

1) Hur ska jag lättare få tillgång till allt jag har i min skalle? Som jag skrev först känner jag mig väldigt seg med att få access till allt kul jag har inom mig. När vi pratade om nåt liknande för ett tag sen sa du träning men går jag ut så står jag där och tänker extremt på vad jag ska säga och även om jag då är ute så blir det inte alls något som kan kallas för träning. Känns som jag har så stora krav på mina axlar, antagligen för att jag vet att går jag fram till en brud så måste jag sköta snacket vilket gör mig stel som ett lik. Jag tvekar på min egna förmåga, som att en del av mig typ vet att går jag fram så kommer jag inte få fram något.
Så helt enkelt, vad kan man göra för att öka sin sociala förmåga så det blir lättare att få igång konversationer med tjejerna.

2) Och som jag också sade, när jag väl snackar och får konversationer så öser jag bara ur mig skit som andra bara uppfattar konstigt. Det uppfattas inte som särskilt socialt intelligent eller socialt smooth, jag vetefan vad jag pratar om. Det märks väldigt tydligt hur socialt jävla missanpassad jag är :( What to do?

3) En annan aktuell sak, vad är dina tips på att dämpa den här rädslan jag har?
Tankesätt att sänka sin approach anxiety som för mig just nu har nått en sådan hög nivå att jag troligen aldrig känt mig såhär nervös.

4) Och det fjärde, hur mycket ska man fokusera på kommande saker? När vi pratat känns det som jag vill gardera mig på förhand, ifall jag skulle hamna i ett bra läge med en tjej. Vi vet ju båda att jag knappt kan öppna och ändå vill jag ibland veta hur jag ska kyssa en brud eller att jag vill prata om någonting som jag är orolig över. Antagligen beror det sistnämnda på att mitt handikapp gör mig osäker då jag inte vet hur vissa saker ska lösas i mitt fall.

Som du säkert märker har mycket av det här med rädslor och stelhet att göra. Vi har pratat om den här rostigheten och det har gått så långt nu att rostigheten styr mig med järnhand och jag har knapp någon aning om vad jag ska göra för att ta mig ur detta kraftiga grepp. Jag ligger så jävla långt ner i träsket men jag vill komma upp härifrån, träsket är inte speciellt roligt längre.

Som bonus kan jag meddela att i helgen satsar jag på att gå ut på stan fredag, lördag och söndag. Tänker försöka öppna så många sets jag kan dessa dagar.

FUNDERINGAR

Senaste dagarna har inneburit en hel del tänkande gällande den nuvarande situationen. Framförallt har jag funderat på många saker efter mitt och Alex stora bråk i onsdags. I efterhand när man fått perspektiv på det hela så känns det tråkigt och onödigt att jag höll på som jag gjorde. Ibland när känslorna tar över så tappar jag allt vad som kallas självbehärskning och det måste jag verkligen jobba med. I och med bråket har man insett allvaret i mitt mående samt vad Alex tolererar och inte. Jag vet inte varför jag alltid ska prata om så mycket saker med just honom. Självklart pratar jag om ditten och datten med de andra assistenterna men inte alls i den utsträckning som det blivit med Alex, inte konstigt att det blir för mycket för honom ibland. Så som det funkar med Oscar är det ultimata, vi pratar såklart om saker men inte så att det går till någon överdrift. Jag måste helt enkelt tagga ner lite grann när Alex är här, det är förståeligt att man tröttnar om man är tvungen att lyssna på någon annans klagomål och tankar sex timmar i sträck. Som sagt ovan, det är aldrig kul att bråka men ibland är det vad som krävs för att man ska inse allvaret i saker.

Det som jag framförallt måste lära mig är att kunna låta assistenterna få en liten paus från mig under dagen så det inte blir för mycket på en och samma gång. Att under vissa stunder bara låta det vara arbete. För ska man vara som kompisar krävs det att de får en paus, med tanke på att kompisar oftast bara hänger ett par timmar och sedan skils man åt. Här är man på samma plats i ett helt dygn och då blir man nästan som gifta, och i alla förhållanden är det bra med lite egen tid. Assistenten kan såklart inte lämna arbetsplatsen men jag kan ge dem lite space.
När det gäller Alex har jag varit väldigt dålig på den fronten, antagligen för att jag vet han sitter på en hel del kunskap. Att prata om det en liten stund är såklart okej men när det blir för mycket är det förståeligt att han inte känner för att prata mer om game eller andra saker. Jag måste ta tag i mitt ego och inte bli upprörd bara för att jag själv vill fortsätta prata. Ska Alex hjälpa mig med mitt game så måste jag lära mig respektera honom. Det är nu eller aldrig, för ändrar jag inte på mig så blir jag både av med en vän och en bra assistent.

PERSONLIGT BREV TILL ALEX
Det som hände i onsdags var jävligt tråkigt, vi hade trots allt en hyfsad start på dagen där det senare urartade på ett sätt som det inte gjort tidigare. När jag nu i efterhand tänkt på det och läst våra sms så har man svårt att fatta hur det kunde gå så åt helvete. Jag har känt mig jävligt dum och för en gångs skull kanske även jag insett allvaret att det gått för långt, skärper jag inte mig så kan jag inte förvänta mig att du ska trivas på ditt jobb. Dessutom kan jag inte förvänta mig att du ska känna lust för att hjälpa mig om jag hela tiden tjatar om just game. Jag måste helt enkelt ge dig mer space när du är här och jobbar, för vem orkar lyssna på någons prat om en och samma sak tolv timmar om dygnet flera gånger på en månad. Självklart ska jag berätta saker för mina assistenter men inte heller använda er som några papperskorgar dit man slänger all skit. Det är klart att det blir jobbigt för den som måste höra på allting. Jag ska verkligen försöka respektera dig mer och behandla dig mer schysst, det är det minsta jag kan göra. Du kanske fortfarande har svårt att tro på mina ord men jag ska göra mitt bästa för att visa dig att jag kan ändra på mig. För ändra på mig måste jag, både för min egna skull och för alla dem i min omgivning.

Anledningen till att det blivit såhär överdrivet med gamepratet är svårt att säga, det finns en hel del faktorer som spelat in men en anledning kan vara att jag helt enkelt känner mig väldigt osäker på saker och som människa. Du frågade mig på sms i onsdags om vårat prat hjälpt något och där har du rätt, 90% av allt vi pratat om har inte gjort någon nytta överhuvudtaget, det hade kunnat kvitta. I min skalle finns det så många funderingar med tanke på min unika situation, det har blivit att jag tagit ut alla dessa på dig i alldeles för stor utsträckning. Ibland blir jag väl själv så galen av alla tankar att berättar jag inte dem för någon så exploderar jag men det är såklart ingen ursäkt att prata om dessa saker i flera timmar under ett arbetspass med min assistent. Sen att jag ältar om alla mina svårigheter med game, det har såklart inte hjälpt någonting men du kan säkert förstå varför det blir på det sättet. Det blir lätt att man tvivlar när man knappt kan skala en banan själv, att man då undrar hur man ska kunna klara av X och Y.

Jag tror du säkert själv kan förstå till viss del att det är psykiskt krävande med det här handikappet, därför jag antagligen skiftar så extremt mycket i mitt humör. Ena dagen kan jag känna att nu jävlar ska jag göra det bästa av min situation för att andra dagen känna att man inte vill vara handikappad mer. Ibland önskar man det bara vore en dröm som man snart vaknar upp ur. Nu ser dock verkligheten ut som den gör. Samtidigt känner man sig nästan tryggare här hemma, är jag ute så gör verkligheten sig påmind och visar mig att mitt handikapp är väldigt allvarligt. Jag ser människor göra saker som de alla tar för givet, att sen inse man inte kan göra allt detta pga sin muskelsjukdom gör att man rätt ofta känner sig ledsen. Du har hört en hel del av detta förut så det finns inte så mycket mer att säga. Jag hoppas att allting ska fixa sig på någon vänster och med din hjälp är det ingen omöjlighet. Ska jag få din hjälp krävs det en skärpning vad gäller min behandling av dig som medmänniska, en förändring jag är redo att göra ifall jag vill ha kvar dig som assistent och som coach. Du kommer själv att märka detta den närmsta framtiden.

Jag har varit lite mer sur än vanligt senare tid, beror mycket på att jag märker att jag börjar bli rätt tydligt sämre sjukdomsmässigt. Har stor rädsla för vad som ska komma härnäst, det påverkar mitt humör ganska mycket. Inte för att jag ska ta ut detta mot er men om du undrar varför jag kan låta sur ibland så beror det inte på något som ni har gjort fel, utan att jag helt enkelt är rädd både för min sjukdomsutveckling och för de speciella förutsättningar jag har inom gejmet.

Före jag avslutar kan jag även berätta att jag ska börja gå hos min kurator som jobbar på muskelcentrumet på Sahlgrenska. Ska ringa henne i veckan och boka in ett möte så fort jag är frisk. Kan vara nyttigt för mig att dra dit kanske två gånger i månaden.

Vad är dina egna tankar om allt som skrivits ovan? Skriv gärna ett svar i Word och spara dokumentet på skrivbordet så kan jag läsa det imorgon. Tack för att du tog dig tid till att läsa, det uppskattas verkligen.

Då jag vänt på dygnet senaste dagarna blev det att jag under lördagseftermiddagen hamnade i sängen och väl där gjorde jag valet att ligga kvar. Somnade och sov ända fram till sjutiden. Resten av kvällen spenderades med att snacka igenom lite saker med Alex vilket gav mig en del information men inte så mycket mer. Nu är det dags för mig att hoppa i säng iallafall.

Då var det lördag och idag tänkte jag banne mig få stenen i rullning vad gäller mitt liv som helhet. Förhoppningsvis kommer ett aktivt liv smitta av sig på min övriga tillvaro som till exempel innefattar lite mer action med tjejer. Det är väl egentligen inte särskilt svårt att räkna ut att börjar man någonstans så kommer resten att lösa sig automatisk då allting i livet går hand i hand. Idag tänkte jag börja rätt lugnt.

I skrivande stund har jag varit vaken i ungefär tolv timmar, alltså har jag lyckats vända på dygnet fullständigt då jag mestadels bara sovit de två senaste dagarna.
Jag tänkte försöka hålla mig vaken till fyra-fem i eftermiddag för att sedan sova två timmar vilket ger mig lite extra energi så att jag orkar göra en kvällsaktivitet och sedan krypa till kojs i god tid. Hur som helst, först blir det stan med Alex där vi fortsätter på vad vi gjorde i onsdags. Denna gång ska jag försöka göra något bra av det hela även om jag skulle vara rädd i stundens hetta. Efter stan blir det som sagt hem och sova lite före dagen avslutas med filmtittande. Detta känns som en bra första dag på mitt nya och positiva liv :)

En fråga många ställer sig någon gång i livet - vart är jag på väg egentligen? Den frågan har jag i alla fall ställt till mig själv den senaste tiden. För att vara ärlig så känns det som att jag är på väg ner i depressionens dimma då jag i princip inte gör någonting på dagarna samtidigt som jag klagar på nästan allt. Min tillvaro känns helt tom och jag skjuter hela tiden på de saker jag vet att jag borde ta tag i och istället sitter jag bara hemma och låta livet passera förbi. En stor del av mig vill inte fortsätta leva det här negativa liv som jag levt de senaste åren. Anledningen till att jag inte kommit någonstans är min rädsla som jag byggt upp bit för bit sedan tonårstidens tidiga dagar och nu känns det som att det hela nått sin kulmen. Jag har låtit allt detta ta ett grepp om mig vilket fått mig att stänga ute omvärlden och bara sitta hemma vilket i sin tur har gjort att man fallit än djupare i det negativa träsket.

För många människor är det lätt att peka ut vad man gör fel och vad man ska göra för att vända på steken men att folk faktiskt gör något åt saken är väldigt ovanligt. De flesta pratar mycket utan att agera vilket vi svenskar uttrycker genom det klassiska ordspråket "mycket snack men liten verkstad". För mig har detta nästan blivit mitt signum trots att jag själv ogillar människor som bara klagar istället för att göra något åt sin situation. Snacka om dubbelmoral!

När det gäller mig har jag självklart en tuff situation där det ofta känns frustrerande att inte kunna göra så många saker på egen hand. Detta gör att jag har väldigt lätt för att tvivla på mig själv, då jag vet om att jag nästan behöver hjälp med allting. Man får sällan känslan av att man klarar sig på egen hand, vilket i sin tur leder till att man blir feg och känner sig överväldigad varje gång någon ber mig att göra något själv. Bara att skicka in mig i en affär för att köpa en tröja ger mig nervösa svettningar, inte för att folket därinne skrämmer mig, utan snarare att mtt sinne blir nervöst av att jag plötsligt ska göra något själv. Jag känner mig helt enkelt jävligt sårbar även om risken att något allvarligt skulle hända är väldigt liten. Detta smittar av sig på hela min tillvaro där jag får nervösa sammanbrott för i princip vad som helst. Allt detta är inte mitt handikapps fel, alla kan självklart känna sig nervösa för att göra saker på egen hand, men i mitt fall så beror ju det till stor del av att jag på ett plan vet att jag är mer beroende av andra än vad de icke-handikappade är. Som sagt, alla vet att göra saker på egen hand föder självförtroende vilket i sin tur gör att man vågar göra mer. Varesig man är handikappad eller inte, så gäller det att utmana sina egna gränser för att komma någonstans. Detta är speciellt viktigt för dem som VILL förändra sig själva till det bättre.

Så vart vill jag komma med det här blogginlägget. Till viss del var det för att skriva ner mina inre tankar, jag finner det stimulerande för sinnet att uttrycka mig i skrift vilket också lugnar ner mig. Precis som en del av de samtal jag haft med mina assistenter och vänner genom åren, det har funkat som ett plåster på såren. Jag hatar när folk ser sig själva som offer, men ibland är det rätt skönt att få en klapp på huvudet när saker och ting känns väldigt tungt. Att som handikappad ha någon att prata med redan från tidig ålder tror jag är  en viktig del av att kunna må bra i framtiden. Som rullstolsburen löper du en större risk att hamna i negativa tankemönster, särskilt med tanke på att det är lätt att känna sig otillräcklig när man inte kan göra så mycket på egen hand. Självklart är detta olika från person till person och handikapp till handikapp. En sak är i alla fall säker, är man nere i skiten är det viktigt att man själv försöker samt att folket i ens omgivning kanske för ett tag inte klankar ner på en om man till en början skulle ha svårt för att komma någonstans. Får man höra negativa saker blir de flesta osäkra eller irriterade vilket verkligen inte hjälper. Detta innebär såklart inte att man som utomstående inte ska ge konstruktiv kritik men före någon komimit igång ordentligt kanske detta inte är rätt steg att gå. Man ska i vilket fall inte basha hårt på den som är i jag försöker stadiet utan istället uppmuntra och pusha med positiva ord vilket enligt mig är en pedagogik som tillslut gör att personen ifråga börjar försöka då han eller hon känner att de har någon som tror på dem. Att trycka ner folk för att de inte har gjort en uppgift ser inte jag som en fungerande metod, då är det bättre att man fortsätter vara positiv mot personen i fråga.

När det gäller mig och Alex vill jag självklart inte påstå att jag skulle vara oskyldig, det är enbart mitt egna fel att jag inte tagit tag i saker. Han må vara en bra coach men någon trollkarl som kan lösa alla problem åt en är han inte. Det är något man måste göra själv. Jag uttrycker iallafall en önskan om att han kunde vara lite mer positivt pushig, speciellt nu när jag verkligen vill komma igång. Det var därför jag blev lite sur när han jobbade senast för det kändes inte som att jag fick någon positiv feedback överhuvudtaget. Jag kan förstå att Alex är trött på mig då han sett med egna ögon att det inte hänt så mycket det året som han har jobbat. Han kan inte lösa mina problem med att approacha människor, det enda jag begär av honom som coach är att den närmsta tiden försöka vara lite av en positiv ryggdunkare. Då skulle jag känna mig mindre ensam, vilket i sin tur skulle göra att jag tillslut kommer få tummen ur. Jag ber bara om lite positiv energi, det känns så mycket lättare i en sån här tuff situaton om man har någon med sig som verkligen tror på en. Återigen vill jag säga, Alex har inte gjort något fel, det är inte han som är boven i dramat. Jag tar mitt fulla ansvar, att jag inte fått tummen ur innan är mitt egna fel och ingen annans.

Jag är redo att försöka göra någonting bra av mitt liv, börja om på en ny kula och öka saker gradvis. Förhoppningsvis kan Alex vara en del av detta, som en positiv stöttesten som pushar mig på ett positivt sätt. För tillfället är jag väldigt känslig mot negativitet vilket gör att varje gång jag får en utskällning eller när någon är besviken, så tappar jag fullständigt hoppet och sugen snarare försvinner. Jag hoppas iallafall att jag nu en gång för alla kan ta tag i mitt liv ordentligt och med Alex vid min sida ska inte detta bli något problem :)