FUNDERINGAR

Senaste dagarna har inneburit en hel del tänkande gällande den nuvarande situationen. Framförallt har jag funderat på många saker efter mitt och Alex stora bråk i onsdags. I efterhand när man fått perspektiv på det hela så känns det tråkigt och onödigt att jag höll på som jag gjorde. Ibland när känslorna tar över så tappar jag allt vad som kallas självbehärskning och det måste jag verkligen jobba med. I och med bråket har man insett allvaret i mitt mående samt vad Alex tolererar och inte. Jag vet inte varför jag alltid ska prata om så mycket saker med just honom. Självklart pratar jag om ditten och datten med de andra assistenterna men inte alls i den utsträckning som det blivit med Alex, inte konstigt att det blir för mycket för honom ibland. Så som det funkar med Oscar är det ultimata, vi pratar såklart om saker men inte så att det går till någon överdrift. Jag måste helt enkelt tagga ner lite grann när Alex är här, det är förståeligt att man tröttnar om man är tvungen att lyssna på någon annans klagomål och tankar sex timmar i sträck. Som sagt ovan, det är aldrig kul att bråka men ibland är det vad som krävs för att man ska inse allvaret i saker.

Det som jag framförallt måste lära mig är att kunna låta assistenterna få en liten paus från mig under dagen så det inte blir för mycket på en och samma gång. Att under vissa stunder bara låta det vara arbete. För ska man vara som kompisar krävs det att de får en paus, med tanke på att kompisar oftast bara hänger ett par timmar och sedan skils man åt. Här är man på samma plats i ett helt dygn och då blir man nästan som gifta, och i alla förhållanden är det bra med lite egen tid. Assistenten kan såklart inte lämna arbetsplatsen men jag kan ge dem lite space.
När det gäller Alex har jag varit väldigt dålig på den fronten, antagligen för att jag vet han sitter på en hel del kunskap. Att prata om det en liten stund är såklart okej men när det blir för mycket är det förståeligt att han inte känner för att prata mer om game eller andra saker. Jag måste ta tag i mitt ego och inte bli upprörd bara för att jag själv vill fortsätta prata. Ska Alex hjälpa mig med mitt game så måste jag lära mig respektera honom. Det är nu eller aldrig, för ändrar jag inte på mig så blir jag både av med en vän och en bra assistent.

PERSONLIGT BREV TILL ALEX
Det som hände i onsdags var jävligt tråkigt, vi hade trots allt en hyfsad start på dagen där det senare urartade på ett sätt som det inte gjort tidigare. När jag nu i efterhand tänkt på det och läst våra sms så har man svårt att fatta hur det kunde gå så åt helvete. Jag har känt mig jävligt dum och för en gångs skull kanske även jag insett allvaret att det gått för långt, skärper jag inte mig så kan jag inte förvänta mig att du ska trivas på ditt jobb. Dessutom kan jag inte förvänta mig att du ska känna lust för att hjälpa mig om jag hela tiden tjatar om just game. Jag måste helt enkelt ge dig mer space när du är här och jobbar, för vem orkar lyssna på någons prat om en och samma sak tolv timmar om dygnet flera gånger på en månad. Självklart ska jag berätta saker för mina assistenter men inte heller använda er som några papperskorgar dit man slänger all skit. Det är klart att det blir jobbigt för den som måste höra på allting. Jag ska verkligen försöka respektera dig mer och behandla dig mer schysst, det är det minsta jag kan göra. Du kanske fortfarande har svårt att tro på mina ord men jag ska göra mitt bästa för att visa dig att jag kan ändra på mig. För ändra på mig måste jag, både för min egna skull och för alla dem i min omgivning.

Anledningen till att det blivit såhär överdrivet med gamepratet är svårt att säga, det finns en hel del faktorer som spelat in men en anledning kan vara att jag helt enkelt känner mig väldigt osäker på saker och som människa. Du frågade mig på sms i onsdags om vårat prat hjälpt något och där har du rätt, 90% av allt vi pratat om har inte gjort någon nytta överhuvudtaget, det hade kunnat kvitta. I min skalle finns det så många funderingar med tanke på min unika situation, det har blivit att jag tagit ut alla dessa på dig i alldeles för stor utsträckning. Ibland blir jag väl själv så galen av alla tankar att berättar jag inte dem för någon så exploderar jag men det är såklart ingen ursäkt att prata om dessa saker i flera timmar under ett arbetspass med min assistent. Sen att jag ältar om alla mina svårigheter med game, det har såklart inte hjälpt någonting men du kan säkert förstå varför det blir på det sättet. Det blir lätt att man tvivlar när man knappt kan skala en banan själv, att man då undrar hur man ska kunna klara av X och Y.

Jag tror du säkert själv kan förstå till viss del att det är psykiskt krävande med det här handikappet, därför jag antagligen skiftar så extremt mycket i mitt humör. Ena dagen kan jag känna att nu jävlar ska jag göra det bästa av min situation för att andra dagen känna att man inte vill vara handikappad mer. Ibland önskar man det bara vore en dröm som man snart vaknar upp ur. Nu ser dock verkligheten ut som den gör. Samtidigt känner man sig nästan tryggare här hemma, är jag ute så gör verkligheten sig påmind och visar mig att mitt handikapp är väldigt allvarligt. Jag ser människor göra saker som de alla tar för givet, att sen inse man inte kan göra allt detta pga sin muskelsjukdom gör att man rätt ofta känner sig ledsen. Du har hört en hel del av detta förut så det finns inte så mycket mer att säga. Jag hoppas att allting ska fixa sig på någon vänster och med din hjälp är det ingen omöjlighet. Ska jag få din hjälp krävs det en skärpning vad gäller min behandling av dig som medmänniska, en förändring jag är redo att göra ifall jag vill ha kvar dig som assistent och som coach. Du kommer själv att märka detta den närmsta framtiden.

Jag har varit lite mer sur än vanligt senare tid, beror mycket på att jag märker att jag börjar bli rätt tydligt sämre sjukdomsmässigt. Har stor rädsla för vad som ska komma härnäst, det påverkar mitt humör ganska mycket. Inte för att jag ska ta ut detta mot er men om du undrar varför jag kan låta sur ibland så beror det inte på något som ni har gjort fel, utan att jag helt enkelt är rädd både för min sjukdomsutveckling och för de speciella förutsättningar jag har inom gejmet.

Före jag avslutar kan jag även berätta att jag ska börja gå hos min kurator som jobbar på muskelcentrumet på Sahlgrenska. Ska ringa henne i veckan och boka in ett möte så fort jag är frisk. Kan vara nyttigt för mig att dra dit kanske två gånger i månaden.

Vad är dina egna tankar om allt som skrivits ovan? Skriv gärna ett svar i Word och spara dokumentet på skrivbordet så kan jag läsa det imorgon. Tack för att du tog dig tid till att läsa, det uppskattas verkligen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan bloggen, dags för ett nytt inlägg!Förhoppningsvis ska det bli så tydligt som möjligt och inte luddigt som det lätt blir ibland när jag ska förklara saker. Jag läste det dokument du skrev till mig senast och det finns inte så mycket att säga dä...

Då jag vänt på dygnet senaste dagarna blev det att jag under lördagseftermiddagen hamnade i sängen och väl där gjorde jag valet att ligga kvar. Somnade och sov ända fram till sjutiden. Resten av kvällen spenderades med att snacka igenom lite saker me...

Då var det lördag och idag tänkte jag banne mig få stenen i rullning vad gäller mitt liv som helhet. Förhoppningsvis kommer ett aktivt liv smitta av sig på min övriga tillvaro som till exempel innefattar lite mer action med tjejer. Det är väl egentli...

En fråga många ställer sig någon gång i livet - vart är jag på väg egentligen? Den frågan har jag i alla fall ställt till mig själv den senaste tiden. För att vara ärlig så känns det som att jag är på väg ner i depressionens dimma då jag i princip in...