Då var det lördag och idag tänkte jag banne mig få stenen i rullning vad gäller mitt liv som helhet. Förhoppningsvis kommer ett aktivt liv smitta av sig på min övriga tillvaro som till exempel innefattar lite mer action med tjejer. Det är väl egentligen inte särskilt svårt att räkna ut att börjar man någonstans så kommer resten att lösa sig automatisk då allting i livet går hand i hand. Idag tänkte jag börja rätt lugnt.

I skrivande stund har jag varit vaken i ungefär tolv timmar, alltså har jag lyckats vända på dygnet fullständigt då jag mestadels bara sovit de två senaste dagarna.
Jag tänkte försöka hålla mig vaken till fyra-fem i eftermiddag för att sedan sova två timmar vilket ger mig lite extra energi så att jag orkar göra en kvällsaktivitet och sedan krypa till kojs i god tid. Hur som helst, först blir det stan med Alex där vi fortsätter på vad vi gjorde i onsdags. Denna gång ska jag försöka göra något bra av det hela även om jag skulle vara rädd i stundens hetta. Efter stan blir det som sagt hem och sova lite före dagen avslutas med filmtittande. Detta känns som en bra första dag på mitt nya och positiva liv :)

En fråga många ställer sig någon gång i livet - vart är jag på väg egentligen? Den frågan har jag i alla fall ställt till mig själv den senaste tiden. För att vara ärlig så känns det som att jag är på väg ner i depressionens dimma då jag i princip inte gör någonting på dagarna samtidigt som jag klagar på nästan allt. Min tillvaro känns helt tom och jag skjuter hela tiden på de saker jag vet att jag borde ta tag i och istället sitter jag bara hemma och låta livet passera förbi. En stor del av mig vill inte fortsätta leva det här negativa liv som jag levt de senaste åren. Anledningen till att jag inte kommit någonstans är min rädsla som jag byggt upp bit för bit sedan tonårstidens tidiga dagar och nu känns det som att det hela nått sin kulmen. Jag har låtit allt detta ta ett grepp om mig vilket fått mig att stänga ute omvärlden och bara sitta hemma vilket i sin tur har gjort att man fallit än djupare i det negativa träsket.

För många människor är det lätt att peka ut vad man gör fel och vad man ska göra för att vända på steken men att folk faktiskt gör något åt saken är väldigt ovanligt. De flesta pratar mycket utan att agera vilket vi svenskar uttrycker genom det klassiska ordspråket "mycket snack men liten verkstad". För mig har detta nästan blivit mitt signum trots att jag själv ogillar människor som bara klagar istället för att göra något åt sin situation. Snacka om dubbelmoral!

När det gäller mig har jag självklart en tuff situation där det ofta känns frustrerande att inte kunna göra så många saker på egen hand. Detta gör att jag har väldigt lätt för att tvivla på mig själv, då jag vet om att jag nästan behöver hjälp med allting. Man får sällan känslan av att man klarar sig på egen hand, vilket i sin tur leder till att man blir feg och känner sig överväldigad varje gång någon ber mig att göra något själv. Bara att skicka in mig i en affär för att köpa en tröja ger mig nervösa svettningar, inte för att folket därinne skrämmer mig, utan snarare att mtt sinne blir nervöst av att jag plötsligt ska göra något själv. Jag känner mig helt enkelt jävligt sårbar även om risken att något allvarligt skulle hända är väldigt liten. Detta smittar av sig på hela min tillvaro där jag får nervösa sammanbrott för i princip vad som helst. Allt detta är inte mitt handikapps fel, alla kan självklart känna sig nervösa för att göra saker på egen hand, men i mitt fall så beror ju det till stor del av att jag på ett plan vet att jag är mer beroende av andra än vad de icke-handikappade är. Som sagt, alla vet att göra saker på egen hand föder självförtroende vilket i sin tur gör att man vågar göra mer. Varesig man är handikappad eller inte, så gäller det att utmana sina egna gränser för att komma någonstans. Detta är speciellt viktigt för dem som VILL förändra sig själva till det bättre.

Så vart vill jag komma med det här blogginlägget. Till viss del var det för att skriva ner mina inre tankar, jag finner det stimulerande för sinnet att uttrycka mig i skrift vilket också lugnar ner mig. Precis som en del av de samtal jag haft med mina assistenter och vänner genom åren, det har funkat som ett plåster på såren. Jag hatar när folk ser sig själva som offer, men ibland är det rätt skönt att få en klapp på huvudet när saker och ting känns väldigt tungt. Att som handikappad ha någon att prata med redan från tidig ålder tror jag är  en viktig del av att kunna må bra i framtiden. Som rullstolsburen löper du en större risk att hamna i negativa tankemönster, särskilt med tanke på att det är lätt att känna sig otillräcklig när man inte kan göra så mycket på egen hand. Självklart är detta olika från person till person och handikapp till handikapp. En sak är i alla fall säker, är man nere i skiten är det viktigt att man själv försöker samt att folket i ens omgivning kanske för ett tag inte klankar ner på en om man till en början skulle ha svårt för att komma någonstans. Får man höra negativa saker blir de flesta osäkra eller irriterade vilket verkligen inte hjälper. Detta innebär såklart inte att man som utomstående inte ska ge konstruktiv kritik men före någon komimit igång ordentligt kanske detta inte är rätt steg att gå. Man ska i vilket fall inte basha hårt på den som är i jag försöker stadiet utan istället uppmuntra och pusha med positiva ord vilket enligt mig är en pedagogik som tillslut gör att personen ifråga börjar försöka då han eller hon känner att de har någon som tror på dem. Att trycka ner folk för att de inte har gjort en uppgift ser inte jag som en fungerande metod, då är det bättre att man fortsätter vara positiv mot personen i fråga.

När det gäller mig och Alex vill jag självklart inte påstå att jag skulle vara oskyldig, det är enbart mitt egna fel att jag inte tagit tag i saker. Han må vara en bra coach men någon trollkarl som kan lösa alla problem åt en är han inte. Det är något man måste göra själv. Jag uttrycker iallafall en önskan om att han kunde vara lite mer positivt pushig, speciellt nu när jag verkligen vill komma igång. Det var därför jag blev lite sur när han jobbade senast för det kändes inte som att jag fick någon positiv feedback överhuvudtaget. Jag kan förstå att Alex är trött på mig då han sett med egna ögon att det inte hänt så mycket det året som han har jobbat. Han kan inte lösa mina problem med att approacha människor, det enda jag begär av honom som coach är att den närmsta tiden försöka vara lite av en positiv ryggdunkare. Då skulle jag känna mig mindre ensam, vilket i sin tur skulle göra att jag tillslut kommer få tummen ur. Jag ber bara om lite positiv energi, det känns så mycket lättare i en sån här tuff situaton om man har någon med sig som verkligen tror på en. Återigen vill jag säga, Alex har inte gjort något fel, det är inte han som är boven i dramat. Jag tar mitt fulla ansvar, att jag inte fått tummen ur innan är mitt egna fel och ingen annans.

Jag är redo att försöka göra någonting bra av mitt liv, börja om på en ny kula och öka saker gradvis. Förhoppningsvis kan Alex vara en del av detta, som en positiv stöttesten som pushar mig på ett positivt sätt. För tillfället är jag väldigt känslig mot negativitet vilket gör att varje gång jag får en utskällning eller när någon är besviken, så tappar jag fullständigt hoppet och sugen snarare försvinner. Jag hoppas iallafall att jag nu en gång för alla kan ta tag i mitt liv ordentligt och med Alex vid min sida ska inte detta bli något problem :)