Hejsan bloggen, dags för ett nytt inlägg!
Förhoppningsvis ska det bli så tydligt som möjligt och inte luddigt som det lätt blir ibland när jag ska förklara saker. Jag läste det dokument du skrev till mig senast och det finns inte så mycket att säga där, känns kanon att vi kunde reda ut det hela.

Har som vanligt lite svårt att komma in på vad jag vill diskutera den här gången men det är en del saker som cirkulerat i min hjärna sen senast. Inte för att det är någon överraskning men jag har verkligen tänkt igenom situationen. Så som det känns nu har jag i princip tappat allting, alla år av hemmasittande tar helt enkelt ut sin rätt. Vi kan säga såhär att för 5 år sen så låg jag på en femma vad det gäller det sociala, jag visste inte hur jag skulle prata med tjejer men jag var trots allt ute på krogen ibland, var iväg på aktiviteter och fick lite socialt genom skolan. Precis när jag läste om game kändes det som jag var uppe på en sexa, allting var nytt och spännande. När man ser tillbaka på det känner jag mig som en eremit som suttit instängd och nu fått se dagsljus igen. Det sociala är som bortblåst, jag slänger mest ur mig saker på måfå utan att veta vad fan det är jag pratar om. Jag vet att jag har massor inne i skallen, både gamemässigt och inte men jag har väldigt svårt att få access till det. Allt detta gör att när man väl försöker så går det åt pipan samtidigt som man knappt lär sig något. Som att jag gör någon form av misstag om och om igen, känns som man hamnar i en mer negativ spiral. Så det är min första tanke, jag har tappat allt socialt. Min rädsla för att inte ha något att säga eller kunna styra konversationen med gör att jag knappt försöker.

Jag har så många rädslor för massor av olika saker, så många att jag knappt kan räkna dem. Det känns som jag går runt och är vettskrämd hela tiden. Jag blir inte bara nervös när man ser brud, utan jag rullar nästan runt med taggarna utåt och är rädd bara av tanken även när det inte ens är aktuellt just då.

För övrigt är det två saker jag tänkt på. En sak har med konversationer att göra där jag inte riktigt vet vilken ände jag ska börja. För det första så känns det inte längre som att jag pratar om saker för att vara social utan snarare för att jag ska ha någonting att säga överhuvudtaget. Att jag är mer nojjig över att hitta saker som leder till en konversation och håller den levande, istället för att prata om saker för att jag tycker det är roligt. Man är så fast vid att konversationerna måste gå bra, att man ska kunna se någon form av framsteg. När det gäller att konversera har jag blivit än mer sämre än vad jag var vid campet för två år sen.

För det andra så får jag trots allt vissa konversationer att rulla på men då känns det bara som att jag slänger ur mig massa bullshit utan att det leder någonstans. Det blir oerhört vänskapligt trots att jag retas en hel del, nästan så att jag retas för mycket. Det som fattas är helt enkelt det där intresset. Kan vara därför som jag nojjar och frågat dig om detta tidigare även om jag knappt kan öppna, man är liksom medveten om att vid vissa tillfällen hamnar jag i konvos med tjejerna och vill vara förberedd. Jag vet personligen inte hur jag ska hantera detta, om man ska fokusera på det samtidigt eller ta det senare. För när det gäller att få dem intresserade så suger jag stenhårt, de få konversationer jag har är så kassa att jag verkligen skäms ibland. Steg ett som du sagt till mig innan är ETT: prata med tjejer och lär dig ragga på dem. Personligen vet jag knappt hur jag ens ska ragga på dem, allt är en sån sanslös gegga i min skalle. Så bara station ett känns som rena Mount Everest.

Ska försöka sammanfatta alla min förklaringar med vad jag undrar över.

1) Hur ska jag lättare få tillgång till allt jag har i min skalle? Som jag skrev först känner jag mig väldigt seg med att få access till allt kul jag har inom mig. När vi pratade om nåt liknande för ett tag sen sa du träning men går jag ut så står jag där och tänker extremt på vad jag ska säga och även om jag då är ute så blir det inte alls något som kan kallas för träning. Känns som jag har så stora krav på mina axlar, antagligen för att jag vet att går jag fram till en brud så måste jag sköta snacket vilket gör mig stel som ett lik. Jag tvekar på min egna förmåga, som att en del av mig typ vet att går jag fram så kommer jag inte få fram något.
Så helt enkelt, vad kan man göra för att öka sin sociala förmåga så det blir lättare att få igång konversationer med tjejerna.

2) Och som jag också sade, när jag väl snackar och får konversationer så öser jag bara ur mig skit som andra bara uppfattar konstigt. Det uppfattas inte som särskilt socialt intelligent eller socialt smooth, jag vetefan vad jag pratar om. Det märks väldigt tydligt hur socialt jävla missanpassad jag är :( What to do?

3) En annan aktuell sak, vad är dina tips på att dämpa den här rädslan jag har?
Tankesätt att sänka sin approach anxiety som för mig just nu har nått en sådan hög nivå att jag troligen aldrig känt mig såhär nervös.

4) Och det fjärde, hur mycket ska man fokusera på kommande saker? När vi pratat känns det som jag vill gardera mig på förhand, ifall jag skulle hamna i ett bra läge med en tjej. Vi vet ju båda att jag knappt kan öppna och ändå vill jag ibland veta hur jag ska kyssa en brud eller att jag vill prata om någonting som jag är orolig över. Antagligen beror det sistnämnda på att mitt handikapp gör mig osäker då jag inte vet hur vissa saker ska lösas i mitt fall.

Som du säkert märker har mycket av det här med rädslor och stelhet att göra. Vi har pratat om den här rostigheten och det har gått så långt nu att rostigheten styr mig med järnhand och jag har knapp någon aning om vad jag ska göra för att ta mig ur detta kraftiga grepp. Jag ligger så jävla långt ner i träsket men jag vill komma upp härifrån, träsket är inte speciellt roligt längre.

Som bonus kan jag meddela att i helgen satsar jag på att gå ut på stan fredag, lördag och söndag. Tänker försöka öppna så många sets jag kan dessa dagar.